Perspektiv pratar även lärarna om i svenska grammatiken.
1:a person - då berättas historien av huvudpersonen eller någon i dens närhet. Jag smög mig riktigt nära så att ingen av dem skulle se att jag hade kommit på deras hemlighet.
2:a person - Då handlar historien om dig själv. Du går över vägen, ner för backen mot sjön. Du ser att sanden inte riktigt ser ut som sanden du är van vid.
3:e person - då är det han eller hon eller den i huvudrollen. Pelle var rädd att Jonas skulle se att han grät. Därför gömde han sitt ansikte medan han torkade tårarna.
Vissa byter perspektiv i böckerna och kan ha delar där huvudkaraktären, som berättar historien i första person, plötsligt berättar om någon annan och skapar ett tredje persons-perspektiv. Det är ovanligt och väldigt svårt. Det är få som faktiskt klarar av att göra det på ett riktigt snyggt sätt. Därför är det bäst att hålla sig till det perspektiv man börjat med för att inte förvirra läsaren eller trassla in sig i något som är svårt att bemästra. Om man håller sig till ett och samma perspektiv och inte byter huvudkaraktär så är det ett begränsat perspektiv.
Om du skriver i tredje person kan du däremot byta ut vem som är i centrum. Som i boken om barnen på Fyren, där får man följa olika personer i varje kapitel och på det sättet blir det ett skiftande perspektiv.
Om man ska ha ett skiftande perspektiv är det viktigt att vara tydlig så att både du och läsaren hänger med i bytet. Därför är det bra om man kan ha bytet vid ett kapitelbyte eller scenbyte. När du har ett skiftande perspektiv kan det lätt bli så att du råkar hoppa mellan de olika karaktärerna utan att tänka dig för. När jag säger att du råkar menar jag att du gör det utan att tänka på det och då kan det bli förvirrande för en läsare eftersom bytet blir utan förvarning. Då kan man bli osäker på vem det faktiskt handlar om för stunden.
Om man hoppar mellan olika karaktärer mitt i stycken eller mitt i scener så brukar det kallas för det allvetande perspektivet.
När du skriver i tredje person så är berättaren inte någon av karaktärerna i boken och då är det en osynlig berättarröst. Då är det dina ord och de finns med genom hela historien. Men även en osynlig berättarröst kan var mer eller mindre synlig för läsaren. När du som berättare går in och förklarar saker för läsaren som karaktären de följer inte vet om, då blir berättarrösten synlig. Om du som författare till exempel skriver: Om Selma vetat vad som skulle hända när hon kom till skolan, hade hon inte varit så ledsen. så berättar ju du som författare om saker som Selma själv inte har någon aning om och det är då den osynliga berättarrösten blir mer synlig. För att vara helt osynlig ska du som berättare inte säga något av det du vet utan låta läsaren uppleva det tillsammans med karaktärerna i boken.
Om du bara berättar vad dina karaktärer säger och gör utan att gå in och berätta vad de känner eller tänker så är du en objektiv berättare. Om du går in och berättar vad de olika karaktärerna tänker och känner är det du mer en allvetande berättare. Här kan du välja själv hur mycket du vill berätta för läsaren, du kan berätta precis allt eftersom du är som en allvetande gud, men du kan även välja att begränsa dig för ibland är det mer spännande att som läsare vara osäker på vad en karaktär ska göra i nästa scen.
